För 25 år sedan genomfördes psykiatrireformen. Ett av huvudsyftena var att ge de svårast sjuka en bättre tillvaro. De stora mentalsjukhusen skulle stängas, de sjuka skulle rehabiliteras och bli en del av samhället. Tanken var god. Men ingen visste hur det nya skulle åstadkommas i praktiken. En kombination av ekonomisk åtstramning och kunskapsbrist på alla nivåer gjorde att många i stället hamnade i ett vakuum av kommunal resursbrist.
De omöjliga är en liten grupp. De allra mest utsatta av dem finns fortfarande på institutioner utan insyn. Deras röster är svaga och varken de själva eller deras sociala nätverk kan förändra situationen. Hur kunde det bli så här?
Anna Fredriksson och Åsa Moberg berättar vad som skett under åren efter psykiatrireformen. Hur kommer det sig att så många brister finns kvar? Hur ska det bli bättre i framtiden?
De omöjliga är en stridsskrift om de mest utsatta. Hur ska de få de möjligheter som psykiatrireformen syftade till?
